Han var charmig gav mig uppmärksamhet. Jag var ”blind” jag trodde att det var äkta kärlek. I sakta mak tog han kontroll över mitt liv. Jag tappade kontakten med mina vänner, också delvis med min familj. Mitt glada jag försvann, jag blev till en zombi. Tyst…hade ingen egen vilja. Han förde mig till tex. gymmet, väntade på mig utanför arbetet. Hade total kontroll över mig. Sen övergick det också till fysisk våld, alltid efteråt var han ångersam sa att inte händer igen. Det hände igen och igen, blev värre och värre. Han försökte alltid efteråt skylla allt på mig eller ge presentar.
Jag kunde andas
Till sist fick jag nog förstod det när han var bortrest i två veckor. Jag kunde andas… 7.5.16 är det två år sen han försvann ur mitt liv. Det ska jag fira…mellan kommer bakslag men är lycklig att det är över. Kram var rädda om er.